En av de första stora livskriserna som människan genomgår är tonårstiden. Det är som att byta glasögon men att glasen plötsligt är för skarpa. Saker som man tidigare inte har sett lyser nu så starkt att det bländar. Världen verkar med ens förändrad och att upptäcka detta är i många fall omskakande, och kanske skrämmande, för man känner inte riktigt igen sig. Det finns så många nyanser. Och känner man inte igen sig, hur kan man då veta vem man är och hur man ska vara?
Att gå in i tonåren är också att byta identitet. Det handlar inte bara om att bli tretton, fjorton eller femton år, en siffra på papperet. Det handlar om också om att skapa nya värderingar, egna värderingar, om att lämna de förhoppningsvis trygga barnaåren för något okänt, om att ta klivet in i vuxenvärlden. Som tonåring vill man också gärna bli betraktad som vuxen. Det finns nämligen en osynlig och magisk gräns mellan tolv och tretton år. Övergången från att vara 12 år till att bli 13 år är en passagerit. Inte minst märks detta i skolan – att börja i högstadiet är något speciellt. Högstadiet är de sista åren i grundskolan. Det finns en särskild status att gå på högstadiet. Själva skolformen är också annorlunda med skåp istället för bänkar, nya ämnen, fler lärare, och framförallt större ansvar. Det är nu som världen börjar snurra allt fortare. Det är inte heller ovanligt att vi vuxna förväntar oss att tonåringarna ska börja uppföra sig på ett vuxet sätt. Som i ett trollslag tror vi att de har genomgått någon sorts metamorfos. Och skulle de mot förmodan uppträda vuxet så förutsätts det också att de kan tänka som en vuxen. Men skenet bedrar.
Vad det handlar om är att prova nya roller. Att hitta en identitet. Att finna en självbild man trivs med. Att skapa sig självkänsla. Tonårstiden är en period både med starkt grupptryck som ett yttre korstryck från samhället. Familjegruppen har sina normer och värderingar men samhället som större grupp har så många fler. Vad blir då rätt och vad är fel? Hur ska man vara och inte vara? Med en fot på var sida är det inte lätt att veta eller välja. Upptäckten av att kanske vara annorlunda kan utlösa en identitetskris. Att uppleva sig vara annorlunda gör också individen extremt sårbar. Men vad är då annorlunda? Hur kan något som inte var annorlunda under barnaåren plötsligt betonas vara annorlunda bara för att man kliver in i vuxenvärlden om det inte är de vuxna som skapar dessa normer? Hur kan ett värde förändras så drastiskt att tonåringarna tappar tron på sig själva om det inte är de vuxna som ändrar förutsättningarna? Varför duger man då inte längre som tonåring när man gjorde det som barn?
Det här är tuffa frågor och inte så lätta att besvara. Som förälder gör man givetvis allt för att sitt barn ska känna sig unik och värdefull. Men det räcker tyvärr inte alltid hur mycket vi än försöker. Föräldrarnas hjältegloria har nämligen en benägenhet att halka ned till fotknölarna under tonårstidens frigörelseprocess. Det är förvisso bra eftersom det innebär att barnen börjar ifrågasätta till fördel för sina egna reflektioner och värderingar. Emellertid matas de samtidigt med budskap som perfektion och status av övriga samhället. Ju fler som därtill hakar på trenden om “att man måste vara någon” för att bli accepterad – desto större blir också trycket.
Christina är en mamma som har fått uppleva detta på nära håll. Hon skriver följande i hennes blogg: “Det var för ca 2 år sedan som Sara gick igenom en period som för mig som mamma kändes som att hänga med naglarna i kanten på en bottenlös ravin.
- Jag har inget självförtroende mamma! Allt är skitjobbigt. Jag orkar inte!”
Tillsammans med Sandra beslöt sig Christina att skriva av sig vilket resulterade i boken ORKA! Självkänsla för tonåringar. Du kan läsa mer om boken och ladda ned den i pdf-format.
